Föreningens historia del 3
Inventarier inventerar del 3
Äntligen hemma!
Som trogna läsare kommer ihåg från förra avsnittet var det åter dags att flytta under hösten 1990 till vår nuvarande lokal på Nygatan 58. Med discokulan i högsta hugg och benägen hjälp av politiker fick vi äntligen en permanent lösning. Detta föregicks av ett visst motstånd från vissa tjänstemän och politiker i byggnadsnämnden, som tyckte att vi skulle hålla till i någon närförort eller gå på Frimis, men dem körde vi över.
Lokalen som vi kom till hade bland annat varit begravningsbyrå, försäkringskassa och solarium. I entrén låg en ankeldjup, rosa heltäckningsmatta som var måttligt ren. Lokalen hade delats in i många små bås med babyblå väggar hopsatta med stålrör. Stålrören och väggskivorna återanvände vi till bardisk och klätterställning. Recycling är minsann inget nytt i HBT-samhället. Många timmar lades ner på att gjuta igen golvbrunnar, skrapa plastfärg från betongväggarna, bygga kök, lägga golv, bygga kontor, mm. Nybyggarandan präglade den första tiden på Nygatan 58. Många lade ner all sin lediga tid och lite till för att ordna ett bra ställe för alla homosar i Linköping. Vi kommer särskilt ihåg Malla från Finland som kom ner i lokalen med en väninna som tolk. Malla undrade vad hon kunde hjälpa till med. Resultatet blev den numera klassiska Mallas hörna (Mallaan nourkka, på finska) med de randiga dynorna. Malla har vi aldrig sett sedan dess.
Ganska tidigt kom vi i kontakt med grannarna i huset, företrädda av Ragnar och Bertil som hade synpunkter på allt och ingenting. De hade mycket att invända mot ljudnivån när vi provspelade trots att det enda vi hörde när vi kollade i deras lägenheter var väggpendylens tickande.
Den första (inofficiella) festen på Nygatan hölls nyårsafton 1990. Där dansade vi på råbetongen och dammet yrde, men kul var det. Den här perioden kommer vi inventarier ihåg som en av de roligaste i föreningens historia. Sammanhållningen och pionjärandan var på topp vilket är ganska naturligt i ett sådant läge.
I mars 1991 hade vi den officiella invigningen med Börje Vestlund från förbundet som bandklippare. Aldrig har lokalen varit mer välfylld och köer ringlade sig utanför entrén. Den festen håller fortfarande publikrekordet. Efter bandklippningen kunde många nyfikna medlemmar klippra ned för trappan under discokulans återsken.
Med nya lokaler tyckte vi nu att det var dags att byta namn från Rosa Pantern. Efter en livlig debatt och omröstning segrade förslaget Joy som sedan dess etablerats som namn på kafé- och festverksamheten
Under hela nittiotalet och in på 2000-talet har en ständig uppfräschning av lokalerna pågått. Vi har snyggat upp rum efter rum, flyttat dansgolvet och köpt nya möbler efter hand som vi har haft råd och ork.
Några år in på 90-talet tog det sexualpolitiska arbetet åter fart. Tack vara pengar från Folkhälsoinstitutet kunde vi anställa Maria som projektledare för RFSL Linköpings HIV-preventiva verksamhet. Maria efterträddes senare av Sanna som nu arbetat för RFSL Linköping under ett flertal år. Både Maria och Sanna har bidragit till att föreningen har blivit mycket mer tillgänglig för medlemmarna och andra. Skolinformationsverksamheten har ökat och våra externa kontakter har underlättats betydligt genom att lokalen nästan alltid är bemannad. Dessutom har vi i flera omgångar haft medlemmar engagerade i olika arbetsmarknadsåtgärder. De har varit föreningens allt-i-allo i halvårsperioder.
Under 90-talet har vi också drabbats av en del tråkiga händelser. Eftersom vi har blivit mer synliga har våra motståndare lättare kunnat hitta oss och hota oss. Lokalen har varit utsatt för vandalisering av nynazister och medlemmar har råkat illa ut vid flera tillfällen. Vi har vid varje tillfället valt att öppet gå ut med vad som hänt och fått stöd av allmänheten. Dessutom har vi ett mycket gott samarbete med myndigheter och polis.
Vi har i allt större utsträckning engagerat oss i förbundets aktiviteter under de senaste tio åren och vi har dessutom haft en del medlemmar på förtroendeposter ibland annat förbundsstyrelsen. Vid åtskilliga tillfällen har föreningen stått som värd för diverse förbundsarrangemang. RFSL Linköping har också engagerat sig internationellt och stöder sedan flera år ILGA.
Vår förening har under nästan femton år haft en mycket stabil utveckling. Många andra lokalavdelningar har under årens lopp haft stora problem, men i Linköping har föreningen kunnat jobba vidare och utvecklas under lugna former. Många personer har arbetat ideellt i styrelsen under många år och det faktum att vi haft samma kassör i 15 år är ett av skälen till att vi haft en så gynnsam utveckling.
Samtidigt har samhället utvecklats till att visa allt större acceptans för homo- och bisexuella. Det som är vardagsmat på TV och i tidningar i dag hade varit helt otänkbart bara för tio år sedan. Bögar och flator är med i snart sagt varje dokusåpa, kändisar kommer ut på löpande band, partnerskapslagen har införts. Pride är ett begrepp för alla och i skolan diskuteras homosexualitet på ett helt annat sätt än när undertecknade inventarier gick i skolan. Vi märker detta på Joy som fått en kraftig tillströmning av unga homo- och bisexuella killar och tjejer som ser föreningen som en helt given träffpunkt. Många av dem går in i föreningsverksamheten och representerar RFSL Linköping i olika sammanhang. Det behövs ständig påfyllning av nya medlemmar som driver föreningen vidare in i 2000-talet. De som gjort föreningen till vad den är under 70- 80- och 90-talen förtjänar alla ett stort tack och erkännande för allt jobb de lagt ner.
Tack för att ni finns!