Föreningens historia del 2

Föreningens historiaRFSL

1975-2000

Inventarier inventerar del 2

Vi har ju för f-n ingen lokal!
Hösten var kall det året. Där stod vi utan någonstans att ta vägen, men med en glittrande discokula i bagaget. Men efter många uppvaktningar hos politiker och andra inflytelserika personer i kommunen kunde vi äntligen flytta in i en något modernare lokal, närmare bestämt Björkgården i Valla. Här hade tidigare varit barnhem och hela övervåningen bestod av sovsalar och i källaren fanns en gammal bastu. Vissa medlemmar vädrade morgonluft och såg framför sig hur Linköpings första bastuklubb skulle slå upp portarna. Av detta blev dock intet.

Renoveringslustan som alltid varit ett framstående drag hos medlemmarna tog fart och många kvällar ägnades åt att piffa upp de olika rummen. De kändes som om vi fått något eget trots att vi fortfarande inte hade något egentligt kontrakt. Överenskommelsen gällde att vi fick nyttja lokalen tills landstinget behövde den.

Detta hindrade oss dock inte från att dra igång en mycket omfattande verksamhet i rosa och grått. Vi byggde bar och målade väggar, och till sist kunde vi hänga upp discokulan i ett hörn, takhöjden räckte inte riktigt till för något annat. Här glittrade vi på många fester, och tygaffärerna i stan sålde metervis av fodertaft och paljetter till sysugna fjollor som skulle pynta sig till maskerad på Rosa Pantern. I vimlet syntes bland andra Zigenar-Mary, Tant Blå, Wettex-Bella och Städkärrings-Ylva. Ofta underhölls vi av traktens lokala transgrupper och vi dansade till synth-låtar natten lång utan att få några klagomål från grannarna, för några sådana fanns inte. Så här i 80-talets senare hälft fick vi husera i stans utkanter eller i någon källare.

I stark kontrast till festeriet hade HIV blivit en ytterst påtaglig faktor i alla bögars liv och föreningen började nu utforma strategier för att kunna möta, stötta och hjälpa medlemmar som hade frågor om detta. Vi var som de flesta andra mycket okunniga om HIV, men med hjälp av förbundets eldsjälar Sten Pettersson och George Svéd spreds kunskap ut till landets lokalavdelningar. Gay-jouren blev vid den här tiden ofta anlitad i frågor om HIV och säkrare sex. Kondom som tidigare varit ett ganska okänt begrepp för bögar, blev nu ett inslag i vardagen och RFSL hade ganska tidigt ett eget program för HIV-prevention där bland annat utdelning av kondomer och råd om säkrare sex ingick. Såväl på riksplanet som i lilla Linköping kom RFSL på kollisionskurs med smittskyddsmyndigheten. Från officiellt håll hade man nämligen helt andra idéer om hur HIV-spridningen skulle stoppas, bland annat genom avhållsamhet.

För att kunna bedriva ett HIV-preventivt arbete och för att kunna ge alla homo- och bisexuella i Linköping med omnejd en vettig mötesplats jobbade vi vidare med lokalfrågan. Fortfarande löpte kontraktet tills vidare, men nu hade landstinget börjat knysta om att de behövde använda Björkgården för andra ändamål. Och äntligen – efter många påtryckningar lyckades vi så få in en fot på den hårda hyresmarknaden – 1988 fick vi ett förstahandskontrakt på Snickaregatan. Här hade vi kommit något närmare centrum, men vi blev förvisade till källaren. Många minns nog sina

första stapplande steg in i homovärlden nerför källartrappan, förbi soprummen och genom cykelrummet. Den här lokalen var inte särskilt mycket gala, det tror vi nog att alla kan skriva under på, och vi insåg snabbt att detta bara kunde bli en provisorisk lösning. Inga pengar lades ner på renovera, men däremot tyngde vi vår ekonomi med att annonsera för 10 000 kronor i en telefonkatalog som ingen människa kände till. Det kan tilläggas att säljaren var en mycket snygg man i sina bästa år och att han gjorde ett personligt besök hos styrelsen. Eventuella protester röstades snabbt ner.

Under den här perioden pågick festverksamheten som tidigare, dock med många fler protester från grannarna. Vi kommer särskilt ihåg den stackars flickan som kom ner i nattlinne och rabblade upp de tio senaste låtarna vi spelat och med darr på stämman bad oss sänka eftersom hon skulle upp tidigt och jobba. Vi sympatiserade naturligtvis med henne och farbrorn iklädd nattmössa som ofta besökte oss i samma ärende, och använde dem i våra påtryckningskampanjer gentemot kommunen i vår jakt på en bättre lokal.

Många roliga händelser minns vi från Snickaregatan. På den tiden kunde den dåvarande ordföranden bli uppringd av en orolig mamma på söndagsmorgonen som undrade om han möjligtvis visste var hennes son befann sig. Han skulle visst gå till Rosa Pantern på lördagkvällen. Naturligtvis kunde ordföranden ge ett lugnande besked eftersom han visste vem pojken hade gått hem med. Med yttersta diskretion lugnade han modern med att sonen säkert skulle dyka upp inom kort.

En annan gång upptäckte en av gästerna att hon glömt bort att gå hem innan hon gick och lade sig. Hon snusade lugnt i caférummet ända till söndagsmorgonen och upptäckte att hon var inlåst. Nu fanns inget annat att göra än att klättra ut på nödutgångsstegen. Vi undrar om någon såg henne när hon kravlade ut på trottoaren. Som skötsam RFSL-medlem ringde hon naturligtvis en person i styrelsen för att tala om att fönstret stod öppet.

I diskorummet fanns en liten scen där både lokala och numera något mer kända dragshoware förgyllde festerna. Allas vår Babsan reste till Linköping någon gång i slutet på 80-talet. Något oglamoröst fick han byta om på kontoret, men ännu värre var att denna galaprimadonna avtackades med en liten hyacint i kruka. Något annat fanns inte på macken.

Mellan festvarven hann vi också med att fördjupa det sexualpolitiska arbetet och skolinformationerna hade kommit igång i lite större skala. För andra gången i föreningens historia ansökte vi om och fick förtroendet att arrangera förbundets kongress. En liten kongressgrupp tillsattes och planerna för en storstilad kongress i gamla Folkets hus drogs upp. Det var ett mycket lyckat arrangemang och festen en välbesökt tillställning.

Under hösten 1990 blev läget ohållbart på grund av grannarnas och vårt missnöje med lokalen på Snickaregatan och det blev åter dags för en flytt. Mer om det i nästa avsnitt – och för er som undrar vart discokulan tagit vägen – den hade i snart två år legat nerpackad i en garderob, men inom kort skulle den åter glittra i all sin glans.