Föreningens historia del 1
Inventarier inventerar del 1
Från Lady Bump på Ånestadgården till andrahandskontrakt hos ”Porr-Kalle”
Några minns fortfarande den första tiden i RFSL Linköpings historia. En permanent lokal var något som tycktes ganska avlägset, och lösningen blev att några eldsjälar hyrde tillfälliga festlokaler. Ånestadgården blev platsen för stadens homodiskon där fester arrangerades ungefär en gång i månaden. Besökarna kom tidigt och dansade till Lady Bump och andra hits från den tiden. Föreningens eldsjälar hade ett hårt arbete med att köra mat och dryck till festen samt att rigga upp hemstereoanläggningen på lämpligt sätt. Blinklampor och rökmaskiner förekom förmodligen i mycket liten omfattning. Festerna var ofta mycket välbesökta med uppemot 70-80 gäster, varav många hade rest långt för att roa sig med andra homosar. Dansade och festade gjorde man till klockan 01.00, och sedan var det dags att packa ihop och städa.
RFSL Linköping var vid den här tiden främst en festorganisation. Någon sexualpolitisk verksamhet fördes knappast även om styrelsen träffades för styrelsemöten på restaurang Maxim då och då.
– Men vi träffades ibland och hade symöten hemma hos varandra, säger Lasse Johansson, då vi satt och broderade och skvallrade.
Åren gick och mellan 1975 och 1978 pågick verksamheten på detta sätt med regelbundet återkommande fester på Ånestadgården. Men så småningom sjönk antalet besökare och festerna upphörde. Man beslöt då att låta föreningen vila ett tag tills någon orkade dra igång en nysatsning.
Klubb Nattsmyget
På nyårsafton 1980 öppnade Klubb Nattsmyget på Ågatan 2. Invigningsfesten annonserades i Revolt, Killen, FÖ, Östgöten, Corren och Expressen. I början drevs klubben i privat regi av en eldsjäl som hade en fast tro på att ett gaydisco skulle kunna drivas på kommersiell basis i Linköping. Detta visade sig emellertid vara omöjligt, och så småningom övertog RFSL verksamheten. Namnet Nattsmyget blev omdiskuterat eftersom många tyckte att det hade en negativ klang. Därför döptes föreningslokalen om till Nattugglan 1983.
Helårsavgiften för 1981 var 75 kronor och föreningen hade hela 125 medlemmar i februari. Medlemsantalet steg kraftigt till 160 medlemmar i maj 1981 för att sedan sjunka stadigt under de kommande åren. Som jämförelse kan nämnas att endast 63 personer var medlemmar i april 1983 varav sex var kvinnor.
Lokalen på Ågatan 2 var en historia för sig. Vi hyrde i andra hand av ”Porr-Kalle” som inte brydde sig särskilt mycket om att hålla fastigheten i gott skick. I köket fanns endast kallt vatten och lokalen var utrustad med en enda toalett. Golvet var täckt av en lindrigt ren mossgrön heltäckningsmatta. Diskobåset var ett hembygge med en kaffeburk, försedd med en strömbrytare, som mixer. En elektriker skulle knappast ha godkänt kabeldragningarna som gjorts med alla sladdar i ett enda kaos. I taket hängde ett taggtrådsliknande lamparrangemang, som om man hade tur blinkade i takt med musiken. En annan lampa väcker många minnen till liv:
– När någon öppnade porten nere på gården tändes en röd lampa i lokalen och allas ögon vändes nyfiket mot entrén, berättar Bosse. Det var nog inte så roligt att på darriga ben komma ny till Nattugglan.
Pionjäranda
Torftig lokal till trots började föreningsarbetet komma igång på allvar. Det rådde en pionjäranda på den här tiden som gjorde att många projekt kom igång. Under tidigt 80-tal startade till exempel Linköpings gayradio som under några år sände direkt från en ombyggd garderob i föreningslokalen. För att komma ifrån STIM-avgifter spelades endast stenkakor från 30-talet.
En annan verksamhet som kom igång under den här tiden var gay-jouren. Telefonen bemannades någon kväll i veckan då bögar och lesbiska kunde ringa och prata av sig. Denna verksamhet lever kvar ännu i våra dagar. Från och med julen 1983 producerades utskick i samarbete med Norrköping under namnet Spegeln, med stor entusiasm och mycket klippa och klistra.
Kontakter togs med Sveriges Radio och VeckoRevyn med begäran om att homosexualitet skulle tas upp. Kontaktannonser i pressen besvarades och annonsörerna informerades om föreningens
existens. Redan 1983 hölls föreningens första skolinformation och under hösten arrangerades en informationsutställning i Skäggetorps biblioteket. RFSL Linköping arrangerade förbundets kongress 1985 med Katedralskolans aula som förhandlingslokal. Festverksamheten var emellertid föreningens stomme och liksom idag den huvudsakliga inkomstkällan. Föreningslokalen hade öppet varje lördagkväll och dessutom hölls öppet under upp till fyra dagar i veckan. Tillströmningen till festerna var mycket ojämn.
-Ibland satt vi och spelade Fia med knuff en hel lördagkväll – jag och de andra tre gästerna, säger Bosse.
Två falanger
Allt har inte alltid varit frid och fröjd i RFSL Linköpings historia. På hösten 1986 blossade ett bråk upp mellan två falanger. Bråket, som berodde på ett missnöje med styrelsen, ledde till att föreningen delades på ett extra årsmöte. ”Ettan” som avhoppar-föreningen kallade sig blev dock aldrig särskilt livskraftig och insomnade helt och hållet efter en tid, medan RFSL Linköping fick förnyade krafter och inledde en av sina mest intensiva lobbyingperioder i sin strävan efter att få en bättre lokal.
Vid den här tiden hade lokalen utsatts för en del sabotage i form av fönsterkrossning. Hyresvärden visade inget större intresse för att reparera skadorna, och detta i kombination med det allmänna förfallet och den låga standarden ledde till att styrelsen nu insåg att det var av största vikt att föreningen fick en ändamålsenlig, permanent lokal. Den nya styrelsen som valts på ett extra årsmöte inriktade nu all sin kraft på att få kommunen att hjälpa till med detta. Från kommunens håll hade man åsikter om att man inte ville betala ut något föreningsbidrag till en förening som hade ett svart hyreskontrakt, vilket väl får anses som fullt förståeligt. Styrelsen sade därför upp kontraktet med ”Porr-Kalle” och kastade sig ut i tomma intet med ett fast grepp om diskokulan som numera hänger i entrén på Nygatan 58.